slumpen my ass

Tur eller slump? Vill man välja att tro att slumpen styr? Nej nej nej. Jag är verkligen ingen slump-troende person. Känns som om man isåfall kan släppa ansvaret åt något som ändå kommer utformas till ens liv. Man gör ju alltid aktiva val – sen kan man kanske kalla det slumpen - hur det blir. Såklart blir ju inte alltid allt som man tänkt. Men det kan väl lika gärna skyllas på andra människor i många fall!? Vill nog mer tro på händelsekedjor då. Att man rent teoretiskt borde kunna räkna ut vad som ska hända framåt i tiden och varför vissa saker händer en. Rent teoretiskt. Jag inser det matematiska problemet som skulle uppstå om man var tvungen att ta alla alternativ och alla rimliga förändringar i åtanke. Men nej, ingen slump, jag tror mer på tursam bror. Äckligt äckligt tursam bror, som förmodligen är i maskopi med tärningarna (mutade med vad??).

Inser såklart att jag inte kan bara operera bort slumpen från mitt liv, för att jag vill. Men kanske kan få kompromissa med ett “det som sker-sker” (i vissa fall, men mest är det jag som bestämmer!). Envishet övervinner slumpen?

  

Sitt för guds skull ned i båten!

Polenta:

så skapades det alltså, vårt efterlängtade diskussionsforum, där man kan slänga in de tankar som man tyvärr inte hinner ringa och reda ut ordentligt. Här kommer vi posta de ämnen som vi känner måste blötas och stötas mot ett bollplank innan det blir en mogen teori.

För vill jag bara fråga min kära lilla syster huruvida hon tror på något sånt som tursamma personer eller om allt bara går ut på slumpen? Detta med tanke på statistiken i våra monopolspel som vi haft de två senaste dagarna. Igår stod det så mycket som 5-2 till undertecknad. 5-2 i ett spel som avgörs av hur två små träkuber rullar runt och råkar lägga sig. Plus det faktum att jag vid fyra tillfällen har bett dig slå ett visst tal för att hamna på någon äckligt dyr gata, bara för att grymta förnöjt när du faktiskt gör det… Så?

Ang. syskon

Har blivit bloggägare. En stolt sådan. En blogg som jag delar vårdnaden om med min kära bror och halvlikning, Björn – alias Polenta och mycket mycket mer.

Tänkte vidare i all ära beskriva vikten av syskon. Håller i detta nu på och läser en bok om medmänniskor. Författaren i boken poängterar att en bra syskonrelation alltid är av godo. Kan inte annat än hålla med. Hur skulle världen se utan mitt syskon? Och hemska tanke, hur skulle jag bete mig? Vi har format varandra mycket under åren, och till åtminstone min stora gjädje mer och mer under senare tid. Finns många underhållande och goda minnen och minnst lika många våldsamma och tragiska, alla dessa flyter omkring i Polenta & Risenta soppan.

Har nu börjat så bra med att fokusera på bror. Så enklast är väl att fortsätta på utstakad bana!? Björn har blivit stor så in i helvete (krävs kraftuttryck här…) fort. Minns som igår när jag hade kontroll över min tvärhand höga bror och kunde i stortsett ta honom under armen och använda honom till det som passade sig bäst (typ levande söt docka). Men nu har min docka vuxit till sig, dockan gör förtillfället lumpen och är inte alls så där lätthanterlig och gulligt bebisrund längre. Som tur är kommer nya fördelar i samma takt som bror blir större. Så, en liten tribute till Polenta – bästa majsgrynen och bästa brodern i världen!

 Polenta blir stor

Alltså. Blir lite bitter nu. Bilden ovan har jag nu under onödigt lång stund försökt ladda up och lägga in som bild (ej länk) i mitt inlägg. Ni ser ju alla hur det gick. Inte alls. Why? Hjälp mig, nån som har pigga fingrar och ett bra svar kan väl printa ner det åt mig! Tack o tusen tack!

hej och bloody välkommen

Jo, borde skriva en ja-nu-är-vi-igång-historia, men känner att jag har desto viktigare fiskar att steka innan vi blir allt för glättiga.

Angående oklarheter mellan sarkasm och ironi, två oerhört viktiga delar i min sjaskigt grådaskiga humor. Jag har i åratal stört mig oroande mycket på människor som förväxlar de två och använder fel benämning på mina sarkastiska gensvar. Jag är väl egentligen ingen ordfascist (lite), men här måste jag sätta ned foten. När mina halvdrunkna utrop i stilen “gud vad jag ääääälskar att gå upp vid sex på morgonen” resulterar i svar som “fan vad ironisk man kan vara” så dör jag lite inombords.

Så, sarkasm är att säga någonting trots att man menar raka motsatsen, men säga det på ett uppenbart överdrivet och humoristiskt sätt så att åhöraren förstår den underliggande meningen. OKEJ?

Ironi, som allt fler i vårt american-idol-iserade, humorvandaliserade samhälle verkar ha tappat greppet om, är ingenting som man egentligen med vilje skapar, tvärt om. Ironi avser tillfällen då en person råkar ut för något oväntat, särskillt något denna person aktivt har försökt undvika, t.ex. en person som är så rädd för att bli mördad i sin säng av inbrottstjuvar att han gör sitt hus helt ointagligt. Denne person råkar sedan ut för en liten olycka, han ringer 112, men dör för att ambulanspersonalen inte kan ta sig in i hans ointagliga hus. Eller ett klassiskt exempel från Kalle Anka, en person som flyr till en enslig plats för att slippa sin störiga granne bara för att upptäcka att hans granne tänkt samma sak och nu bor i hotellrummet bredvid. Right?

Såatteeeh, lär er nu, så blir världen en lite bättre plats.

Nu kanske man kan passa på att säga att detta lilla experiment med en syskonblogg ska bli mycket intressant. Med lite tur så kan vi bjuda på en del udda diskussioner allt eftersom tiden går. Tack

Dagens ord: Geofagi – En klassiker som jag aldrig kommer att glömma. “En sjuklig lust att äta jord, oftast förekommande vid järnbrist, graviditet, hos små barn samt som ett tecken på sinnesrubbning.